Hälsa

För oss är hälsa ett av de allra viktigaste kriterierna när man väljer en avelshund.

Nu är det sannolikt ett uttalande som vem som helst kan ställa sig bakom och ingen skulle heller säga öppet att ”hälsan – den struntar vi i…”. Så då blir ju frågan – vad menar man egentligen med att hälsa är ett vikigt avelskriterium och vad kan de ge för konsekvenser?

Jag ska försöka beskriva mer precist vad det betyder för oss och vad det får för konsekvenser i vårt avelsarbete. När vi använder begreppet hälsa är det viktigt att betona att vi pratar om hundens totala hälsa d.v.s både hur hunden mår fysiskt och psykiskt.

En av anledningarna att vi skaffade Aussie var att vi innan dess hade haft schäfer och doberman och där sett en hel del hälsoproblem. Det var dåliga magar, klådor, allergier, hälta, stress, rädslor av olika slag m.m. m.m. Detta innebar för både oss och många goda vänner att vi och de fick ta bort hundarna alldeles för tidigt av olika orsaker. Därför var det vi läste om Aussien och dess hälsoläge och livslängd mycket tilltalande. Men vi kunde ju även se i den rasen att det fanns samma tecken i aveln som i andra raser, t.ex att man enögt tittade på mätbara resultat som höftledströntgen och utifrån det ansåg att det fick räcka som underlag för vad som man betraktade som hälsa. Vår uppfattning om hälsa var betydligt vidare än så. Mätbara resultat och tester är en sak, förutom det anser vi att hälsa består av en hund som är fri från generella hälsoproblem, som inte lätt får infektioner eller blir dålig i magen av förändring, att den håller för belastning av olika slag, att den inte är överdriven i sin byggnad fysiskt och inte heller har ett övermått att stress eller osäkerhet. Hälsa är så att säga att mått på hela paketet – en hund ska var sund både mentalt, exteriört och fysiskt för att ha hälsa.

Det var vår utgångspunkt när vi t.ex valde Tam som vår stamtik. Innan vi köpte Tam hade vi träffat hennes pappa ( Atreyu) och mamma (Roni) som då båda var 13-14 år … och fortfarande friska, krya och fungerade som de skulle.. även om man kunde se att de började bli till åren. Vi visste också att även andra förfäder hade uppnått en hög ålder med bibehållen hälsa. Tam var pigg och frisk fram till dryga 15 år då hon avled av en förmodad hjärnblödning. Valpar i hennes första kull är idag 14 år och fortfarande pigga om än med lite hörselproblem, stelhet etc.

Början på hälsoarbetet är alltså för oss att välja ett bra utgångsmaterial genom hundar som baserar sig på linjer/förfäder som är generellt friska och lever länge.

Nästa steg är att aldrig avla för tidigt på hundar. Vi anser att det mycket sällan finns anledning att använda hundar, hane som tik, innan de passerat 3-årsgränsen. Detta fyller tre funktioner, Det första är att man hinner se individen utvecklas någorlunda färdigt och att man hinner meritera dem så de har ett mer objektivt underlag för sitt avelsvärde. Det andra är att man hinner upptäcka diverse sjukdomar och hälsoproblem hos individen och syskon INNAN den använts och det tredje är att man förlänger generationsintervallet vilket är positivt för en ras utveckling och motverkar snabb spridning av dåliga anlag av olika sort.

Det tredje steget för att bibehålla en hög grad av hälsa är ärlighet, både mot oss själva, mot valpköpare och mot hundarna. Det är alldeles för lätt att hitta anledningar till att man använder hundar som är tveksamma om de ska gå i avel. Man tycker om sin hund, man vet saker som KAN ha spelat in och framförallt, det är lätt att förtränga saker/fakta som är obekväma. Vi försöker motverka detta bland annat genom att ständigt diskutera våra avelsval och planer med andra som vi ser som ärliga och kunniga och som inte drar sig för att ifrågasätta oss. Vi anstränger oss också för att göra så grundliga efterforskningar som möjligt, inte bara om HD och andra mätbara problem utan om problem som tyder på allmän osundhet och brister t.ex i immunförsvar.

Det fjärde steget är noggrann uppföljning av valpkullarna och att denna uppföljning ligger till grund för kommande avelsval!

Specifika ställningstaganden

• Höftledsdysplasi: Vi försöker få alla valpar röntgade när det gäller HD-status för att kunna göra en bedömning av det totala läget. Vi tittar inte bara på individen utan försöker göra en total bedömning av läget i ”familjen”. Till och med 2013 har vi 6 hundar med HD, spridda i olika kullar men någon kull med 2 individer med HD där vi valt att inte gå vidare på tiken. Detta motsvarar ca 6 % vilket ligger några procent under rasens genomsnitt. Vi har ca 92% HD:röntgade. De hundar som har diagnostiseras med HD har,  alla utom en, inga problem från sina leder. Den som hade reella problem utvecklade pålagringar i tidig ålder till den grad att han avlivats på grund av problem i vardagen. Ägaren har ersatts med en ny valp.

• Armbågsdysplasi: med tanke på att framdelshälta inte är ett faktiskt problem i rasen så överlåter vi till resp. valköpare att själv bestämma om de vill kontrollera armbågar eller ej. Det finns i dagsläget inget faktabaserat underlag för att man ska kräva just AD- röntgen i rasen, och inte andra undersökningar t.ex av knän, ryggar m.m.  och då vi är lika emot onödigt röntgande som vi är för hård kontroll och urval så har vi valt att inte fokusera specifikt på AD. Skulle det dyka upp hundar med framdelshälta kommer vi att ta ny ställning till kontrollbehov. Vi har i uppfödningen haft några hundar med lindrig AD som ännu inte visat några besvär av sin framdel trots att några har kommit upp i ålder.

• Ögon: hittills har vi ögonlyst samtliga kullar före leverans och även ögonlyst samtliga avelsdjur innan parning. Vi har också arbetat för att få valpköpare att hellre ögonlysa sina hundar efter två års ålder än innan med tanke på när vissa ögonproblem utvecklas. Vi har vad vi vet i dagsläget ingen hund som ögonlysts med tecken på ärftlig katarakt, CEA eller PRA. Någon hund har diagnostiserats med ett lindrigt iriscolobom och en hund med colobom. Aktuell forskning ifrågasätter behovet och nyttan med valpögonlysningarna. Vi kommer att följa den forskningen och kan ev. framöver komma att ta beslutet att avstå från rutinmässig ögonlysning av valpar.

• Immunförsvar: vi ser mycket allvarligt på hälsoproblem som kan vara tecken på ett nedsatt immunförsvar. Detta gör att vi håller ögonen öppna efter hundar som visar tecken på infektionskänslighet, dåliga magar, klådor m,m m.m. Vid tecken på sådant kommer det att vara ett viktigt underlag för att inte gå vidare på närbesläktade individer och SJÄLVKLART inte på individer som själv har problemen. Vi har vad vi vet hittills haft turen att klara oss bra från sådant i uppfödningen. Vi har som i alla uppfödningar några individer som fått juvertumörer av olika slag. Vi håller koll på sådant för att i tid se om det dyker upp flera fall på närbesläktade hundar för att utifrån det ta ställning i avelsvalen.

• Parnings- och valpningsproblem: Vår bestämda uppfattning är att hanar och tikar ska kunna reproducera sig utan problem. Hundar med täta, knepiga löp, parningsproblem, problematiska dräktigheter, oklara problem vid valpning m.m. använder vi inte i avel alt. tar ur avel snarast efter att problemen visat sig. Hittills har parningar, dräktigheter och valpningar gått utan problem ( peppar peppar) .

• Svaga valpar: Vi anser att valpar ska klara att försörja sig själva så snart som möjligt efter att de fötts och därefter ska utvecklas jämnt i kullen. Vi kan hjälpa en valp som fötts sent i kullen under de första timmarna för att den ska hinna ifatt sina tidigare födda syskon men därefter ska de kunna ta för sig på egen hand. Vi anser att redan där börjar valpens utveckling till att bli en sund hund med sunda och utvecklade drivkrafter. Det kanske låter hemskt men vi tar hellre bort en valp för mycket än en för lite. I två skilda kullar (av 15) har vi haft två valpar som avlivats direkt efter födsel alt under första levnadsveckan. Den ena beroende på outveckling och den andra på en gomspalt som satt så den upptäcktes efter avlivningen men som hindrade den att försörja sig adekvat. En gång har vi fått en dödfödd valp, fullt utvecklad som förmodligen drabbats av syrebrist under vallningen.

• EPILEPSI har förekommit länge i rasen och förekommer i rasen i en omfattning av 2-3 % vilket är en ganska ”normal” frekvens för hundraser generellt. Ibland blossar diskussionerna upp och det låter som om sjukdomen ökar men vid undersökning av fakta så finns det vare sig i Sverige eller i USA några säkra tecken på det. Vi vill betona att EP är ett samlingsnamn på kramptillstånd hos hunden och att dessa kramptillstånd KAN orsakas av en mängd anledningar. Trots detta är det viktigt till den dag när vi har ett gentest i rasen att mota ”Olle i grind” genom att vara hård i sina avelsval. Vår uppfattning är att det är bättre att ta ur en hund för mycket än en hund för lite ur avel när man misstänker, eller inte kan utesluta, ärftlig EP hos en hund. Vi stödjer de diskussioner som påtalar vikten av öppen redovisning av kända fall och hoppas på att detta kommer att bli verklighet inom så snar framtid som möjligt då vi anser att det gynnar ALLA som håller på med Aussies. Vi har i dagsläget inga kända kramphundar i uppfödningen men vi vet att det finns hundar med diagnostiserade släktingar/ avkommor även i våra hundars stamtavlor även om det nu är några generationer tillbaka. Om det skulle dyka upp fall av oklara kramper o uppfödningen kommer vi att verka för att dessa presenteras genom rasklubben och  här på vår hemsida. Vi hoppas och tror att alla våra valpköpare kommer att känna att det är okey att vara öppna med information för att bidra till att inte fler hundar och ägare i framtiden ska drabbas.

Vi vill ge en enorm eloge till de som öppet presenterat fakta om sjuka hundar på sina hemsidor alt. på annat sätt och som också visar att ni tar konsekvenserna av det uppkomna!

Ni bidrar på ett utmärkt sätt till bevarandet av en frisk och sund ras!